Snorunge

På väg hem till pojkvännen för att äta lunch, har varit på gruppbehandling. Grinade som en liten snorunge lol. Pratade om min mamma, lite saker hon sagt och gjort under veckan. T ex att hon ploclat fram matvågen som jag ställt undan, för att hon har börjat väga maten och räkna kalorier. Och en kommentar om att jag omöjligt kan ha den storleken på kläder som sa att jag har, även fast en kompis till mig som är lika lång osv (men smalare höfter & axlar) kan ha den - men hon är ju smal, säger mamma (Så sätter ätstörningstankarna igång: mamma tycker jag är tjock alltså). Kumpigt sagt av henne men jag vet ju att hon inte menade så. Iallafall så ja... jag vet inte riktigt vad jag försöker få fram. Är inte på topp just nu om vi säger så. Skäms typ, inte för att jag började grina egentligen, mer för att jag vet att det kan vara jobbigt att vara i närheten av någon som gråter/är ledsen och man liksom inte vet vad man ska göra, alltså skäms jag över att jag satte resten av gruppen i en jobbig situation, tror jag. Och för att det känns som att jag snackade skit om min mamma, borde sagt att det inte alls var så farligt egentligen. Men jag vet inte. Det här handlar väl om att jag sätter andras välmående osv framför mitt eget. Eller vad tycker ni det låter som? Det kanske är helt normalt. Inte roligt iallafall. Så nu ska jag försöka släppa det, ska hem och äta lunch och sen SKA jag och pojkvännen in till stan igen och äta frozen yogurt till mellanmål, ska inte banga för att jag mår dåligt och bara vill ligga i sängen, så det så.

Kommentarer
O säger:

tror det var bra att du sa det där. Det är ju själva handlingen som du tycker är jobbig, inte din mamma i sig liksom. Och det är inte direkt konstigt, att nån nära en bantar ÄR jobbigt när man själv måste upp i vikt, och såna kommentarer är svåra att ta på rätt sätt...

2013-04-25 | 21:21:29
Bloggadress: http://blyertspennor.blogspot.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback